Lämna en kommentar

Om Bodenskolan

Vid en resa för att besöka Ivan Augelimuséet i Sala kom jag och min fru av en tillfällighet att hamna på en sommarutställning i Sala silvergruvas direktörsbostad. Det var en utställning utlokaliserad från galleri Linné i Uppsala. Vi kom i samspråk med galleristen som frågade var vi kom ifrån och när jag svarade Boden replikerade han med en uppräkning av ett antal Bodenkonstnärer. Till min förvåning talade han om en ”Bodenskola” ett begrepp som jag trots min härkomst och ett brinnande intresse för konst aldrig tidigare hade mött. Under uppväxten i slutet på 50 och 60- talet höll man sin blick på horisonten som slöt sig om inte i Stockholmstrakten så åtminstone någonstans vid Paris och man tänkte inte så mycket på det som utspelades på hemmaplan. Visst mötte man nämnda konstnärer på utställningar i Badhuset och på Katalogtempo, som då tjänade som Konstgillets utställningslokaler, och det är klart att de var local heroes men att de var ett begrepp i det nationella konstlivet var en sannskyldig överraskning.

När man tänker efter så fanns det ju faktiskt jämförelsevis många konstnärer i Boden med tanke på stadens lilla befolkning. Om man bortser från föreningslivet så fanns det inga kommunala institutioner som omhuldade konsten, så det måste ha funnits andra drivkrafter som fick en ”Bodenskola” att blomma. En social struktur med stor omsättning av välutbildade människor, de som arbetade på ett länslasarett eller ett antal regementen, och som kom med impulser och kulturella vanor utifrån kan naturligtvis gynna ett publikt konstliv. Det kan också en folkbildningstradition fylld av entusiaster med en stor bildningstörst göra. Att konststudiecirklarna under 1940- och 50 talen i Boden har haft betydelse för en konstnärlig tillväxt är det ingen tvekan om. När man förhör sig om den tiden och vilka inspiratörer och kotterier som fanns är det vissa namn som ständigt återkommer. Ett sådant är June Montana Lorentz, född i Butte i Montana 1915 av svenska föräldrar. Hon kom sedan pappan dött att tillsammans med mamman att flytta till Boden, där hon växte upp. Min hustru har ett fotoalbum efter sin faster som var skolkamrat med henne. Där finns bilder av sanatorievistelser, skolkort och pyjamaspartyn med en ung Montana Lorentz. På en del foton ser man en lång elegant klädd herre med en dandyframtoning som visar sig vara Luleåkonstnären Sven Ahlstrand.

"Vårkväll" olja av Jean Carlbrandt

Vårkväll, olja av Jean Carlbrandt

Ett annat namn som är självskrivet är Bertil Linné. Han och en studiekamrat handplockades, under deras utbildning på Konstfack i Stockholm, som assistenter åt Einar Forseth, en av trettiotalets stora svenska konstnärer. Bertil Linné berättade själv att tiden hos Einar Forseth var hans lärorikaste studietid. Linné och kamraten åkte runt Sverige i baksätet på Forseths stora Buick och dekorerade kyrktak. ”Mäster kom med en skiss och sa lägg upp den här pojkar! Så målade vi upp alltihop och sen kom mäster tillbaka och lade på lite högdagrar och några accenter och sedan signerade han, och så åkte vi vidare.” Detta pågick några år men i samband med beredskapstiden kom Linné att återvända till födelsestaden Boden i slutet av 1930-talet. Hans far drev biografen Röda Kvarn där Bertil och brodern Ali var biografmusiker under stumfilmstiden.

Bertil Linné blev något av en stadskonstnär som med sitt exempel inspirerade många unga. På sextiotalet hade jag honom ibland som vikarierande teckningslärare på högstadiet i frivillig teckning. Jag tror inte att han riktigt trivdes i den rollen och vi fick göra nästan vad vi ville, men hans tips om hur man kunde förbättra bilderna gav mening åt lektionerna.

För ett antal år sedan tog jag kontakt med Montana Lorentz som då fortfarande var i livet, 91 år gammal, boende i Svenljunga och bad henne berätta om den tiden. Hon berättade då om studiecirklarna som hon ordnade tillsammans med Bertil Linné. Hon nämner Jan Olof Marner och Stig Sandberg, Rune Wanler och Stig Winnerskog som alla möttes i en intressegemenskap runt måleriet. Andra namn som nämndes löst lierade till kretsen är Bror ”Brockas” Zackrisson, Gösta Näsvall, Hjalmar Rönnbäck, Gösta Hedström, Sven Bohman, Jean Carlbrandt, John Thorgren och Ingvar Jigrud. Lorentz studiecirklar ledde så småningom till studievistelser i Paris för en del av deltagarna. Jag minns att Anders Marner som var min skolkamrat, berättade att hans pappa och mamma var på väg till Paris när han föddes i början på femtiotalet och därför kom föräldrarna att bli kvar i Sverige. Nåväl, en fläkt av parisiskt bohemliv gick att uppleva även i Boden. Anders Marners farmor bodde i en liten lägenhet under takåsarna på Kungsgatan 16. Det var lågt i tak med fönsterkupor som öppnade sig mot gatan. Väggarna var klädda med bokhyllor fyllda av böcker i mörka skinnband. Uppbäddad i en hög bädd i den inre alkoven satt farmodern och kedjerökte långa Ritz och läste. Det luktade tobak, läder linolja och balsamterpentin från halvfärdiga målningar lutade mot väggarna. Jan Olof Marner bjöd på Vino Blanco och pratade konst. För en konstintresserad gymnasist som jag, var det så nära Paris man kunde komma i Boden.

Om Marner blev kvar så kom sig Stig Sandberg i alla fall iväg till Paris och   tillbaka. På sin väg mötte han Västerbottensmålaren Helge Lindens puristiska måleri som han tog till sitt och som kom att inspirera fler av Bodenmålarna. Både Wanler, med sitt senare koloristiska och rastlösa måleri och naturlyrikern Stig Winnerskog har i början av sin målarkarriär anfäktats av Lindens renhetsiver. Sandberg och Lorentz kom båda så småningom att flytta till Piteå. Orsaken för Lorentz del var som hon sa en riktigt elak recension av dåvarande kulturredaktören Gunnar Bring vid Norrländska Socialdemokraten NSD, då stationerad i Boden. Hon kunde inte bo i samma stad som honom.

Gösta Näsvall höll en rätt låg profil i utställningssammanhang däremot dök han ofta upp hos Jan Olof Marner. En annan som inte gjorde så mycket väsen av sig var den lågmälde Sven Bohman. Han fann konsten via målaryrket. Han arbetade på Järnfeldts färghandel och byggde upp konstmaterialavdelningen där, som var den mest välsorterade i övre Norrland. Det fanns ingenting han inte visste om färg och färghantering, han var ett levande lexikon. Bror ”Brockas” Zackrisson ägnade sig förutom åt måleri åt jazzmusik på rätt avancerad nivå. Om jag minns rätt så blåste han trumpet eller möjligen trombon. Gösta Hedström var en mästare i torrpastell och fann gärna sina motiv i fjällen. Han gjorde ofta vinterbilder vilket inte var så vanligt i landskapsmåleriet. Hedström utvecklade tillsammans med Gammelstads handväveri textila landskapsbilder i röllakansteknik. Många sådana bilder finns i offentlig ägo i Norrbottens län. Regementena i Boden drog ju även till sig många begåvningar. John Thorgren blev kvar som stamanställd vid försvaret efter sin värnplikt. I slutet på fyrtiotalet gick han ett år på Otte Skölds målarskola, samma skola som för övrigt Lorentz gått på. Thorgren och Ingvar Jigrud fann varandra i en gemensam bildsyn. Ibland var det svårt att avgöra vem som hade gjort vad.  John Thorgren lämnade Boden för Stockholm i slutet på femtiotalet för att sedan återvända 1991. Vid sin död donerade han hela sin konstnärliga kvarlåtenskap, hundratalet målningar, till Bodens kommun mot löftet att dessa skulle ingå i ett framtida konstmuseums samlingar. Det finns även en donation av Stig Sandbergs målningar som väntar på sagda museum. Hjalmar Rönnbäck som bodde i Svartbjörsbyn var även han en målare men gjorde sig även känd som skulptör med ett kraftfullt formspråk. Det finns några skulpturer av honom i kommunal ägo, bland annat en grupp svalor som svirvlar genom luften utanför Ågården. Jean Carlbrandt, var till professionen inredningsarkitekt, men kom att ingå löst i Bodenkretsen, på sextiotalet flyttade han till mellannorrland där han kom att bli inblandad i ombyggnationen av Sundsvalls hamnmagasin till kulturhus.

Alla har nu gått ur tiden och med dem det som band dem samman, det brinnande konstintresset. En annan faktor som förenade var att de flesta var mer eller mindre autodidakter, de utvecklades och fann stöd hos varandra genom gemensam förkovran.

Begreppet ”Bodenskolan” är lite som fenomenet Ecôle de Paris, man var på samma plats under samma tid och med samma intressen och den kombinationen kan uppenbarligen ge nationellt genljud.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: